Titel: Delirium 

Författare: Lauren Oliver 

Serie: Delirium-serien (#1) 

Sidor: 441 

Bokförlag: HarperCollins 

"Before scientists found the cure, people thought love was a good thing. They didn’t understand that once love -- the deliria -- blooms in your blood, there is no escaping its hold. Things are different now. Scientists are able to eradicate love, and the government demands that all citizens receive the cure upon turning eighteen. Lena Holoway has always looked forward to the day when she’ll be cured. A life without love is a life without pain: safe, measured, predictable, and happy.

But with ninety-five days left until her treatment, Lena does the unthinkable: She falls in love." 

Mina tankar om: 

Handling 

Kärlek är en sjukdom. Bara det fick mig att tänka "wow, vilken grym idé till en bok, den här måste jag läsa!" Men efter att ha hört väldigt mycket blandade recensioner så blev jag mer och mer osäker på om jag ville ta upp den. Men jag är glad över att jag tog tummen ur och gjorde det till slut. Delirium är faktiskt en mycket fin berättelse som tar en ny twist på kärleken. Och har man någon gång i sitt liv fått sitt hjärta krossat så kan man nästan förstå varför folk i det här samhället är så otroligt rädda för kärlek. Även om det är en typisk "låt-oss-rymma-iväg-tillsammans-"-berättelse så känns det ändå inte allt för förutsägbart, utan författaren lyckas överraska läsaren ordentligt under sista halvan av boken. Japp, bokens handling ger ett plus i kanten för originalitet trots en klassisk uppbyggnad. 

Fart/spänning 

Det är här vi kommer till problemet med boken. De två första tredjedelarna var lite väl tråkiga. Jag kände liksom inte att det hände något fantastiskt. Känslan av att något skulle hända snart fanns där, men det kändes som att författaren drog ut på det för mycket. Det blev ibland väldigt tråkigt. Jag försökte intala mig själv om att alla böcker inte måste ha en massa action för att bli bra. Men å andra sidan så måste det fortfarande finnas något som får läsaren att vilja fortsätta läsa. Det kunde författaren ha gjort bättre i den här boken, men hon kunde också ha gjort det sämre. Det fanns tillräckligt med frågor som jag ville ha svar på som fick mig att läsa till sista sidan och även vilja läsa fortsättningen. 

Karaktärer 

Många tycker tydligen att huvudpersonen, Lena, är jobbig, svag och naiv. Men är det så konstigt då? Hon har vuxit upp i ett samhälle där hon fått det inbankat i skallen att kärlek är en dödlig sjukdom. Hon längtar efter dagen då hon ska få sin behandling som ska göra henne imun. Det är ju självklart att hon blir rädd när hon börjar få känslor för Alex. Kärlek för henne är som cancer. Hon är rädd för att dö. 

Jag störde mig inte alls på Lena. Jag förstod varför hon betedde sig som hon gjorde och hur hon tänkte. Det fanns en mycket logisk anledning till hennes val och reaktioner genom boken. Nu var hon ju inte den bästa karaktären jag stött på, det fanns inget som verkligen stack ut och som gjorde henne minnesvärd efter att jag läst ut boken. Men trots det gillar jag henne. Hon är liksom helt OK och jag är intresserad av att se vad som händer henne i nästa bok. 

Sen har vi Lenas bästa vän, Hana. Hon är den som redan i början av boken börjar känna att allt de har lärt sig om sjukdomen kärlek, inte är sant. Hon är modig och vill utforska allt det förbjudna som finns där ute. Hon är en otroligt intressant karaktär som jag gärna hade velat veta mer om. Som tur är så har Lauren Oliver skrivit en bok om just Hana, som jag antar är en slags sidobok till serien. Den vill jag gärna läsa för att få veta mer om den här härliga, modiga och starka karaktären. 

Skrivsätt 

Lauren Oliver använder mycket dikter och ordspråk i Delirium och drar många paralleller mellen dem och berättelsen. Det är mycket smart gjort och kul att läsa om. I övigt tycker jag inte att hennes skrivsätt är något speciellt. Det finns helt klart mycket bättre skrivna böcker där ute och Lauren Oliver står inte ut som en av de bästa. Men hon har talang, och hon kan bära upp en berättelse utan att det blir på något sätt jobbigt att läsa. 

Det fanns delar av boken som jag lutade mer mot en fyra. Men efter lite betänketid så tror jag att Delirium får nöja sig med en fin trea. Den hade sina ljusa stunder men även några bottennapp. 

3/5 - Inte så illa pinkat 

Första meningen: "It has been sixty-four years since the president and the Consoritum identified love as a disease, and forty-three since the scientists prefected a cure."