"A virus has swept the world, making everyone over the age of eighteen infertile. Teenagers are now the most prized members of society, and would-be-parents desperatley bid for 'conception contracts' with the prettiest, healthiest and cleverest girls - cash, college tuition and liposuction in exchange for a baby.
Sixteen-year-old Melody has scored an amazing contract with a rich couple. And she's been matched with one of the hottest 'bumping' partners in the world - the genetically flawless Jondoe.
But her luck is about to run out.
She discovers she has a sister - an identical twin. Harmony has grown up in a strict religious community and believes her calling is to save Melody from her sinful intentions. All Melody wants is to meet Jondoe and seal the deal - but when a case of mistaken identity destroys everyone's carefully laid plans, Melody and Harmony realize they have much more than DNA in common."
Mina tankar om:
Handling
Well, damn. Sjukaste boken jag läst i år kan jag ju säga. Efter att ett hemskt virus gjort alla över 18 år infertila (oförmögna att skaffa barn) så börjar unga tonårstjejer bli betalade för att bära äldre pars barn. De som hinner ha mer än fem graviditeter innan 18-årsdagen blir kändisar. De blir den nya tidens filmstjärnor rent av, med fans och beundrare och paparazzis! Huvudpersonen, Melody, har fått ett awesome kontrakt med ett rikt par och har parats ihop med landets snyggaste "bumping partner" (sexpartner). Sen kommer hennes identiska tvillingsyster från ingenstans och allt går i princip åt helvete.
Jag borde ha vetat vad jag gav mig in på, men jag visste inte att hela den här världen i boken skulle vara så.... sjuk! Så vidrigt ABSURD! Det är verkligen en berättelse man får ta med en nypa salt och se humorn i det hela. Men samtidigt se budskapet - tjejer idag blir gravida vid yngre och yngre ålder. Bumped är en överdriven, men ändå kusligt verklighetstrogen, tolkning på tonårsgraviditet. Det är samma typ av idé som Wither av Lauren DeStefano, men inte i närheten lika bra (!!!).
Fart/spänning
Det är den här delen som avgjorde att boken inte skulle nå upp till någon femma. Den var väldigt svår att komma in i. Jag kände aldrig att jag riktigt förstod världens uppbyggnad och man fick det aldrig förklarat för sig vad t.ex. MiNet egentligen var. Asså, efter lite mer än halva boken började jag förstå lite mer om MiNet och allt som hörde till, men innan dess var jag helt lost. Helt borta var jag.
Det är varken fart eller spänning, om jag ska vara ärlig. Det är något annat... På något sätt lyckades boken ändå fånga mitt intresse och jag ville hela tiden läsa vidare. Jag tror att det har att göra med själva handlingen, och hur sjukt jag tycker att det hela är, men ändå intressant liksom. Det är ju inget actionäventyr, inte på långa vägar. Boken är bara komiskt läskig på sitt eget sätt.
Karaktärer
I början gillade jag ingen. Jag störde mig på att man som läsare blev inslängd ca tre dagar efter att tvillingarna, Melody och Harmony, träffades för första gången. Jag ville ju se deras första intryck av varandra, inte bara hoppa in nånstans där jag inte fattar vad som händer. Det fungerar bara i vissa böcker, men definitivt inte här.
Efter ca 150 sidor började jag äntligen mjukna upp lite. Jag kanske inte fick någon riktig kontakt med någon, med alla karaktärerna har fortfarande potential inför uppföljaren Thumped, som jag faktiskt vill läsa.
Jag känner dock att författaren överdrev Harmonys personlighet. Harmony är djupt religös och vill att alla hon möter ska "ha Gud". Vanligtvis vill jag mycket gärna läsa om religösa karaktärer för att det kan få mig som ateist att förstå det tänkandet bättre och hjälpa mig att se saker från båda sidor. Men Harmony var så pass överdriven att jag bara blev irriterad. Lyckligtvis utvecklas hon genom boken och mot slutet hade jag mer förståelse.
Skrivsätt
Jag upptäckte redan i början att det vad mer avancerad engelska i den här boken. Eller så kanske det bara är jag? Men jag hade i alla fall lite problem att hänga med i början och det brukar jag vanligtvis inte ha. Men man vänjer sig till slut och efter ett par hundra sidor så hade jag inga problem med det längre. I övrigt fanns det inget annat jag störde mig på, förutom det jag nämnde högre upp om att man aldrig fick en bra förklaring på den här nya världen och hur allt i den fungerar. Hoppas på mer detaljer i uppföljaren.
Jag vet inte hur många gånger jag har bytt från 3 till 4 till 3 till 4 till 3 poäng. Slutet var ju riktigt, riktigt bra! Men det landade på en trea nu. En starkt trea :)
"Clarity "Clare" Fern sees things. Things no one else can see. Things like stolen kisses and long-buried secrets. All she has to do is touch a certain object, and the visions come to her. It's a gift.
And a curse.
When a teenage girl is found murdered, Clare's ex-boyfriend wants her to help solve the case - but Clare is still furious at the cheating jerk. Then Clare's brother, who has supernatural gifts of his own, becomes the prime suspect, and Clare can no longer look away. Teaming up with Gabriel, the smoldering son of the new detective, Clare must venture into the depths of fear. revenge, and lust in order to track the killer. But will her sight fail her just when she needs it most?"
Mina tankar om:
Handling
Det är ett mördarmysterium med en övernaturlig twist. En tonårig tjej blir mördad och Clare blir bedd om att hjälpa till att lösa mysteriet med hjälp av sin kraft: att kunna vidröra ett föremål och se vad som hände senast någon annan rörde vid det.
Boken är kort men ack så bra. Prologen i början äger rum i framtiden, men namnen på de inblandade nämns inte. Så genom hela boken tänker man "det där är mördaren... nej, vänta... HAN är mördaren... nej... han!" Det är verkligen inte förrän slutet, när man återvänder till scenen i prologen igen, som man får reda på svaret! Jag gillade hela den idén. Det var intressant och annorlunda och spännande. Författaren har tagit en simpel och klassisk deckare och gjort den till något nytt och underhållande. Och den övernaturliga twisten säger jag givetvis inte nej till ^^
Fart/spänning
Mellanmjölk. Det var tillräckligt spännande och fartfyllt för att jag skulle längta tillbaka för att få reda på vad som händer sen, men inte tillräckligt för att inte kunna lägga boken ifrån mig. Men velandet fanns där genom hela boken. Jag kunde inte låta bli att bilda egna teorier om vem som egentligen är mördaren och jag blev sådär härligt frustrerad när jag blev motbevisad. Det värsta som finns är ju när en bok är så förutsägbar att man vet hur den slutar redan efter halva boken. Clarity är en bok som är precis tillräckligt mystisk för att man inte ska vara helt säker på svaret innan man läst det där sista kapitlet. Så jag tycker att både fart och spänning var helt lagom för just den här boken.
Karaktärer
I en bok som den här så är förståss karaktärerna något av det absolut viktigaste. de får inte vara genomskilninga eller platta för att då kommer man fatta på en gång vem som är skyldig och inte. Så jag är lättad över att Kim Harrington lyckades undvika detta.
Clary gillade jag på en gång. Hon är en riktigt skön tjej! Och hon är smart. Hon ifrågasätter saker och ting och hon lyckades alltid ge mig som läsare en riktigt tankeställare. Hon må ha blivit lite för naiv gällande hela kärleksdramat som äger rum i boken, men det kändes ändå naturligt. det var hennes svaga sida helt enkelt, och det är förståeligt.
Den enda karaktären jag störde mig på var hennes bror, Perry. Asså, lilla vän. Sluta vara så inkompitent och osmart hela tiden! Jag förstod förståss att han var rädd och ledsen över att vara misstänkt för ett mord, men man kan ju tycka att de val han gjorde var lite väl dumma, även för någon i hans situation.
I övrigt var alla karaktärer riktigt bra! Jag gillade dem och alla hade ett egen intryck och djup. Jag fastnade tillochmed för den där bitchen Tiffany. Tro det eller ej.
Skrivsätt
Kim Harrington lyckas få in precis rätt dos av humor. De sarkastiska kommentarerna fick mig att le mer än en gång ska ni veta! Språket flyter på fint, precis som det ska och det fanns inget jag störde mig på riktigt. Hennes skrivsätt har ju inte riktigt det där lilla extra som t.ex. Maggie Stiefvaters böcker har, eller Lauren DeStefanos "Wither". Texten är liksom inte i den poetiska kategorin, men den är bra formad som berättelse i sig. Och det kan också funka :)
Mycket bra bok! Men inte tillräckligt för en femma. Fyra är ju beundransvärt det också :)
4/5 - Förtjänar en plats i mitt hjärta
Första meningen:"You don't want to kill me," I said.
OBS! Det här är andra boken i en serie. Det kan finnas spoilers från första boken "Across the Universe"! Läs recensionen på den boken [här].
"It's been three months since Amy was unplugged. The life she always knew is over. Everywhere she looks. she sees the walls of the spaceship Godspeed.
But there may be hope: Elder has assumed leadership of the ship. He's finally free to act on his vision - no more Phydus, no more lies. But when Elder learns shocking news about the ship, he and Amy race to discover the truth behind life on Godspeed. They must work together to unlock a mystery that was set in motion hundreds of years earlier. Their success - or failure - will determine the fate of the 2,298 passengers aboard Godspeed. But with each step, the jurney becomes more perilous, the ship more chaotic, and the love between them more impossible to fight."
Jag vann den här boken av Anna på bloggen Readingthisworld för ett par veckor sedan. Jag vill passa på att säga tack igen! ^^ Tack Anna! :D
Mina tankar om:
Handling
Alla som läst första boken Across the Universe vet vad den här serien handlar om, right? I den här uppföljaren så får man tidigt reda på ett stort problem som kan riskera Godspeeds framtid, och alla ombord. Ett nytt mysterium dyker upp och vi får följa Amy och Elder som, med hjälp av kluriga ledtrådar, ska hitta svaret, och förhoppningsvis räddningen för skeppet.
Jag älskade den här boken! Några trådar i mysteriet må vara aningen förutsägbara, men i det sora hela så blev jag glatt överaskad av att bli felbevisad i de flesta av mina misstankar. Beth Revis är duktig på att få ett mysterium att verka uppenbart, och leda läsaren på villovägar, och sen avslöja svaret med ett stort DET-DÄR-HADE-DU-INTE-VÄNTAT-DIG-VAAA? Jag älskar det! Bravo!
Fart/spänning
Precis som i Across the Universe så är spänningen och mystiken på topp. Handlingen går fort fram och det blir aldrig en lugn stund. Och jag menar det också. Problemen på rymdskeppet blir bara värre och värre och värre. Kaoset bara växer sig större efter varje kapitel och man blir nästan så stressad att man helt enkelt måste ta en paus ett par timmar innan man kan läsa vidare. Man undrar hur Elder ska fixa allt på sin ledarpost, och det enda man vill är att ge honom en kram. Stackars pojke.
Så, fart och spänning är på topp, minst sagt.
Karaktärer
Både Amy och Elder har utvecklats sedan första boken. Speciellt Elder. Han är starkare och inte en liten crybaby som han var tre månader tidigare. Äntligen kan han stå upp för sig själv och han gör verkligen allt för att rädda Godspeed och alla ombord. Och allt som händer i den här boken, alla motgångar han får, gör att man får mer sympati för Elder de gånger som han faktiskt börjar bryta ihop igen. Jag är dock glad över att han aldrig riktigt ger upp helt och hållet. Det är starkt!
Amy då. Hon var bra i första boken. Då gillade jag henne mer än Elder. Men nu känner jag att hon inte utvecklats lika mycket som han. Men det betyder inte att hon stått stilla, nejnej. Hon är fortfarande modig och hon är fortfarande inriktiad på att en dag komma bort från skeppet med sina föräldrar, som forfarande ligger nedfrusna. Hon kämpar på genom hela boken, vilket jag gillar. MEN, mot slutet kände jag att hon blev allt för självisk. Jag önskar att man hade fått en större inblick på varför hon tog en sådan vändning. Jag är ledsen att behöva säga det, men om det inte vore för att Amy blev en sådan bitch i slutet, så hade boken fått hela fem poäng av mig.
Skrivsätt
Jag har inget att klaga på. Ingenting alls. Beth Revis är väldigt duktig på sin grej. Henes skrivsätt och uppbyggnad är precis så som jag vill att böcker ska ha: lagom långa kapitel, saker som faktiskt händer i varje kapitel, och CLIFFHANGERS! Det är ingen hemlighet att jag avgudar riktigt saftiga cliffhangers. Så på den punkten vill jag ge Beth Revis en välförtjänt klapp på axeln.
Det blir en riktigt stark fyra på denna!
4/5 - Värd en plats i mitt hjärta
Första meningen:"'This isn't going to be easy,' I mutter, staring at the solid metal door that leads to the Engine Room on the Shipper Level of Godspeed."
Septimus Heap, the seventh son of the seventh son, disappears the night he is born, pronounced dead by the midwife. That same night, the baby's father, Silas Heap, comes across an abandonded child in the snow - a newborn girl with violet eyes. The Heaps take her into their home, name her Jenna, and raise her as their own. But who is this mysterious baby girl, and what really happened to their beloved son Septimus?"
Mina tankar om:
Handling
Jag känner somså att handlingen är lite all over the place här. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad den här boken handlar om, förutom att Septimus Heap försvinner som nyfödd och hans pappa hittar ett övergivet barn som han tar in som sin egen dotter. Och sen är det en liten twist som sätter fart på allt men den twisten kan jag ju inte riktigt avslöja.
Så, that's that.
Handlingen påminnde om "Väktarens lärling" av Joseph Delaney, allt det där med den sjunde sonen av den sjunde sonen osv. Så jag hade ju lite koll på vad det handlade om. Båda böckerna är väldigt lika varandra i både tid, stil och ton, men Magyk var bra mycket roligare! Faktiskt, den här boken hade verkligen några riktigt härliga och klockrena citat och repliker som jag satt och fnissade åt ett tag. Ett mästerverk är det absolut inte, men jag blev varken irriterad eller speciellt uttråkad som jag blev av att läsa Väktarens lärling.
Fart/spänning
Magyk har det där uppenbara receptet. Börjar med ett mysterium - sen blir det fart och spänning för att få igång boken - sen blir det ett par hundra sidor med lite för långsamma partier då det inte händer så mycket annat än att karaktärerna sitter och grubblar på vad de ska göra - sen blir det en slutklämm då allt nästan går åt helvete men de räddar dagen ändå och sen är det "lyckliga i alla sina dar" och slut.
Och nej, jag spoilade ingenting, det är en barnbok. Man fattar redan från första början att det kommer bli bra till slut. Men även om det inte var sådär jättemycket fart och bara lite spänning så märkte jag att jag aldrig kände mig uttråkad. Det är en mysbok, och jag råkade vara på rätt humör för en sådan :)
Karaktärer
Jag tycker faktiskt att karaktärerna var helt OK! Jag hade av någon anledning förväntat mig ett gäng irriteraande och barnsliga människor som säkert skulle vara riktigt osmarta och jag skulle bara bli frustrerad. De senaste barnböckerna jag provat på har haft just det problemet. Men näe, jag gillade dessa!
De enda som jag himlade ögonen åt ibland var Silas Heap och Marcia Overstrand, speciellt när de var tillsammans. För att de betedde sig som små barn!! De är båda vuxna och de är i en mycket allvarlig situation, och deras barn beter sig mer moget än dem! Fast mot slutet så hade jag nästan vant mig vid det och då kunde jag faktiskt se några få roliga gnabb mellan dem.
Jag gillade Jenna, Boy 412 (ja, det var så de kallade honom genom hela boken) och Nicko. De är inga stjärnor precis, men jag hade inget emot dem.
Skrivsätt
Mestadels väldigt bra. Mycket rolig bok och med väl formulerade meningar som ofta hade en liten hint av humor bakom dem. Men det finns ett problem som jag störde mig på, ett ganska stort problem. Boken är skriven i tredje persons perspektiv. Men istället för att hela tiden följa en specifik karaktär, som t.ex. Jenna. Så kunde ena meningen handla om Jennas känslor, och den andra om Marcia, och den tredje var Nicko. Ibland stod det typ "He felt the cold wind", och jag hade ingen aning om "he" var Nicko eller Silas eller Boy 412. Perspektivet bytte heeeeeela tiden! Jobbigt!
Stort minus där, men annars har jag inte så mycket mer att säga faktiskt.
Det blir en trea, för att jag ändå gillade boken. Men ett mästerverk är det inte på långa vägar.
3/5 - Inte så illa pinkat
Första meningen:"Silas Heap pulled his cloak tightly around him against the snow."
OBS! Det här är andra boken i en serie. Recensionen innehåller spoilers från första boken "The Knife of Never Letting Go"!
"Fleeing before a relentless army, Todd has carried a desperately wounded Viola right into the hands of their worsst enemy, Mayor Prentiss. Immediately separated from Viola and imprisoned, Todd is forced to learn the ways of the Mayor's terrifying new order. But everything is shrouded in secrets. Where is Viola? Is she even still alive? And who are the mysterious Answer? And then one day, the bombs begin to explode...."
Mina tankar om:
Handling
Andra boken börjar bara minuter efter det ögonblick som första slutade: Viola är skjuten och döende. Todd bär med sig henne i sina armar till Haven, som de letat efter och där de hoppades att allt skulle bli bra, men stöter istället på Mayor Prentiss som tagit över Haven och separerar Todd och Viola från varandra.
Jag kan inte säga mycket mer än så i rädsla för att spoila för mycket. Faktum är att det i vilket fall skulle vara skitsvårt att sammanfatta allt som den här boken handlar om. Det är "The Ask" och "The Answer" - två grupper som krigar mot varandra och Todd och Viola vet inte vilka som är goda egentligen. Boken är ett fantastiskt exempel på de olika nyanserna av grått mellan det svarta och vita. Mellan det goda och onda. Mycket intressant och bra! Jag har absolut ingenting emot den här seriens handling.
Fart/spänning
I första boken så skulle jag sätta full pott unde fart och spänning, och jag hoppades att jag skulle känna samma sak nu. Men tyvärr gjorde jag inte det. I alla fall inte under de första 300 sidorna, vilket var en besvikelse. Det var inte förrän mer än halva boken gått som jag började känna att jag inte kunde sluta läsa. I början satt jag mest bara och ilsket väntade på att få samma rush som i första boken.
Anledningen till detta är för att i första boken så är Todd och Viola ute på äventyr, på en resa. De är på rymmen och de springer från faror. Jättespännande! Men nu... i den här uppföljaren så spenderar de alla 519 sidorna på ett och samma ställe, med vissa undantag. Det fick mig att känna mig ledsen och nästan lite bedragen. Jag trodde att det skulle bli ännu ett episkt äventyr. Men icke. Fast som sagt - slutet var awesome!
Jag vill också varna om att den här boken (hela serien faktiskt) innehåller flera grafiska scener. Det är blod, död och tortyr (MYCKET tortyr) och det är mot både män, kvinnor, barn och även aliens! Jag trodde inte att jag skulle ha problem med det brutala, men tro mig... jag fick ta många pauser för att återhämta mig. Det är värre i den här boken än i den första!
Karaktärer
Jag antar att The Ask and the Answer har mycket mer att göra med karaktärsutvecklingen. Japp, alla karaktärer fick bra mycket tid att utvecklas på olika sätt. Viola blev lite mer bad as, vilket gillas. Todd blev en bergochdal-bana av glad/arg/argare/argast... SÅ arg, stackars pojke. Men jag blev inte ens irriterad på det, jag kände bara att det var så han skulle vara. Han har ett hett temperament, och jag gillar det faktiskt. Han är inte sådär äckligt perfekt som killarna brukar kunna bli i YA-böcker.
Men sen har vi även DAVY PRENTISS JR!!!!!! Jag ska inte säga något. Men han har en stor del i den här boken. Och han har den mest imponerande utvecklingen av alla! OMG! Jag är imponerad.
Dock är jag ledsen över att Manchee inte nämndes... inte en enda gång... i hela boken.
Skrivsätt
Alla som läst någon bok ur den här serien vet att sättet som Patrick Ness skriver på är minst sagt unikt. Det är svårt att förklara, men okej: felstavade ord för att framhäva dialekten, hopsatta meningar för att visa hur "the Noise" fungerar i hjärnan, meningar som kapas av på mitten för att (igen) framhäva the Noise, större typsnitt på ord som "boom" för att visa villket högt läte det är, olika typsnitt på ord som någon tänker men inte säger högt. Typ så.
I love it! Men jag säger samma sak nu som jag sagt förr: läs de här böckerna på originalspråket (engelska)! Snälla. Jag har bläddrat i den svenska översättnnigen och den gör INTE boken rättvisa. Just sayin.
Första boken fick en solklar femma, men på grund av att början i andra boken var så seg så blir det inte riktigt full pott. Jag funderade faktiskt på en trea, men slutet var så spännande att jag inte kunde göra det!
4/5 - Värd en plats i mitt hjärta
Första meningen: "Your Noise reveals you, Todd Hewitt."
"En magisk roman om uppväxt, förvandling, kärlek och systerskap...
Vi fyllde fjorton år den våren, Bella, Momo och jag.
Vi höll oss för oss själva. Om vintereftermiddagarna var vi oftast i Momos rum, men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller inne i växthuset om det regnade. Vi lyssnade på insekterna och såg fuktdropparna torka på kronbladen när solen bröt fram. Mitt i allt det färgsprakande levde vi och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde."
Mina tankar om:
Handling
Okej, så baksidan av boken säger inte sådär jättemycket om vad den här boken handlar om, så jag ska försöka fatta mig kort: tre tjejkompisar hittar ett mystiskt frö som de planterar i växthuset. Fröet blir en blomma och när tjejerna dricker av blomsaften så förvandlas de till pojkar.
Det tyckter jag lät väldigt intressant och det var därför jag anlmälde mig till tävlingen på bokbloggen Recenzion och senare vann boken (Tack igen! Även om det var länge sen, haha.)
Jag måste dock säga att handlingen tog en helt annan riktning än vad jag hade väntat mig. Jag ska förståss inte avslöja något, men förvänta er ingen lättsam komedi. Den här boken har många hemligheter att bjuda på, både bra och.... minde bra. Men jag förstår tanken bakom det hela; att flickor och pojkar bedöms så olika, och skildringarna är för stora.
Fart/spänning
Inte speciellt mycket fart, men ett bra försök till ökad spänning och mystik. Tyvärr var känslan av den här boken inte alls i min smak och jag kände aldrig att jag mååååste läsa vidare. Berättelsen är så pass speciell och annorlunda att man antingen älskar eller hatar den. Jag skulle inte gå så långt till att säga "jag hatar den här boken!", men nej, jag tyckte inte om att läsa den. Jag älskar action och äventyr, vilket är raka motsatsen till Pojkarna, enligt mig.
Karaktärer
Huvudpersonerna är Kim, Bella och Momo. De blir retade av killarna i skolan och alla tre hatar pojkar fruktansvärt mycket. Det kan jag förstå med tanke på vad de stackars tjejerna får gå igenom i den här boken! Ush! Men jag tänker vara irriterande petig här och säga att jag inte tror att 14åriga killar är SÅ brutala mot tjejer... speciellt inte mitt på skolgården (men vad vet jag?). Det blev för mycket och jag kände mig lite obekväm och äcklad på fel sätt. Det satt inte rätt för mig.
Jag fick ingen riktigt kontakt med någon av tjejerna, inte ens Kim, som är berättarrösten. Det kan ha varit för att boken är så kort, men jag kunde helt enkelt inte bygga upp någon kontakt. Bella var i vilket fall den vettigaste av de tre och den som jag under hela boken gillade mest. Kim blev snabbt jobbig, för jobbig för min smak. Även om hennes karaktär var lite fascinerande ändå, så var det min irritation över henne som fick övertaget.
Skrivsätt
Väldigt lite dialoger och väldigt mycket beskrivningar. Och det var inte nödvändigtvis beskrivningar av omgivningen, det var Kims känslor som kom upp hela tiden. Och visst, det är viktigt också, men det blir tröttsamt.
Men jag tycker ändå att Jessicas poetiska sätt att formulera meningar är den bättre faktorn här. Det var vackert, men ibland gick det verkligen överstyr.
Inte min typ av bok, tyvärr.
2/5 - Kommer aldrig läsas igen
Första meningen:"Jag blir stående, lyssnar förundrad till ekot av det plötsliga ljudet."
One cold night, in a most unlikely corner of Chicago, two strangers cross paths. Two teens with the same name, running in two very different circles, suddenly find their lives going in new and unexpected directions, culminating in heroic turns-of-heart and the most epic musical ever to grace the high school stage."
Mina tankar om:
Handling
Handlingen låter lätt och okomplicerad för de som ännu inte läst den här underbara och fantastiska boken. Men när man väl låter sig sätta tänderna i den så inser man snart hur mycket mer hjärta som finns i berättelsen.
Det finns två Will Grayson som skrivs av två olika författare, vilket gör dynamiken mellan dem mycket mer intressant och speciell. Deras olikheter är inte bara ett faktum som finns där, utan det lyfter hela boken till nya höjder.
Man får följa båda "Will-arna" genom en viss period i deras liv. Man får följa dem innan de träffar varandra, och genom allt som händer sen. Det är hjärta, humor, själ och originalitet så det bara skriker om det. Läsupplevelsen av den här boken blev personlig och jag har på många sätt börjat se på saker och ting annorlunda på grund av den här boken. Det är en sån där bok som kan förändra livet för en. Jag har hört att många tycker att John Green's bok "Var är Alaska?" är den mest livsförändrande bok de läst. Jag fastnade inte för den på samma sätt. Men "Will Grayson, Will Grayson" däremot... life. is. changed.
Fart/spänning
Jag vet inte vad jag ska skriva här riktigt. det är ingen äventyrshistoria. Det är inte action eller fart eller ens speciellt mycket spänning. MEN det är en jävlit smart skriven berättelse! Humorn och språket och karaktärerna (herregud, karaktärerna!!) är vad som får läsaren att fortsätta. Man blir fäst vid deras liv. Det blir personligt och vackert och perfekt.
Karaktärer
Var ska jag börja???
Båda Will Graysons är helt jävla fantastiska. De har djup och de har intelligens, humor och hjärta. De har karaktärsutveckling och personligheter och problem som man kan relatera till. Visst, man kan inte relatera till allt, men det skulle ju vara konstigt, det viktiga är att det finns något där för alla. Viket det gör.
En stor del av nöjet av att läsa den här boken är just att få upptäcka och lära känna båda "Will-arna", och jag vill inte säga för mycket om dem. Men jag älskar dem båda, det gör jag verkligen.
Sen har vi såklart TINY COOPER!!!!!! Han fick mig att skratta tills jag nästan gjorde ner mig, jag skojjar inte! Han är underbar! Alla beskrivningar av honom är så klockrena, hans personlighet och attityd är så unik, hela han är bokens stora, härliga guldklimp! Hans relation till de två "Will-arna" är det finaste och mest hjärtvärmande och hjärtskärande jag läst om på väldigt, väldigt, väldigt länge. Jag vet inte om det kan bli bättre än såhär. Perfektion på högsta nivå!
Skrivsätt
John Green skrev en Will Grayson, och David Levithan skrev den andra. Vartannat kapitel. Och båda gör det så bra som det bara kan bli!
Något man reagerar på i början är att en av författarna bara använder små bokstäver. Även i början på meningar, på namn.... allt. Bara små bokstäver. Jag störde mig inte alls på det, faktum är att efter bara några kapitel så tänkte jag inte ens på det längre.
En annan sak som är värd att ta upp är att ingen av författarna är blyga. De använder svärord och könsord hit och dit, men det är en av de många saker som ger boken karaktär och en unik feeling. Låt oss vara ärliga nu, fula ord hjälper till med humorn, det är kul i lagom mängd!! Faktiskt. I fucking love it!
Högsta betyg, utan tvekan!
5/5 - Mindblow! Läs boken eller försvinn ur min åsyn
Första meningen:"When I was little, my dad used to tell me, "Will, you can pick your friends, and you can pick your nose, but you can't pick your friend's nose."
Benson Fisher thought that a scholarship to Maxfield Academy would be the ticket out of his dead-end life.
He was wrong.
Now he's trapped in a school that's surrounded ba a razorwire fence, where video cameras monitor his every move - and where breaking the rules equals death.
All Benson wants is to find a way out. But when he stumbles upon the real secret the school has been hiding, he realizes that escape may be impossible."
Mina tankar om:
Handling
Det var ju främst handlingen som lockade mig, eftersom att det är så likt The Maze Runner av James Dashner (som jag älskar). Ett gäng ungdommar stängs in på ett skolområde omringat av en hög mur och ett elstängsel. Skolan är full av övervakningskameror, och ingen vet varför de är instängda där.
Det låter ju sjukligt spännande, eller hur? Det tyckte jag i alla fall, men tyvärr blev inte mina höga förväntningar nådda, inte riktigt i alla fall. Första halvan var lite småseg, och jag vet att ni är trötta på att höra det här: men cliffhangers!!! Det var det inte alls mycket av. Jag tycker att kapitlena slutade på fel ställen och höll inte kvar läsarens intresse så mycket som boken hade kunnat annars. Men jag måste understryka att idén bakom boken var grym och sista halvan drog upp betyget - det blev riktigt spännande!
Fart/spänning
Boken hade en viss nivå av spänning från början till slut, så jag hade fortfarande det där suget i magen att få läsa vidare. Skulle jag sätta spänningen på en kurva så skulle det luta liiiite nedåt genom första halvan, och sen gå spikrakt upp genom sista halvan. Slutklämmen var riktigt intense! När det gälle fart så tycker jag att författaren kunde ha gjort ett bättre jobb. Det är som jag sa tidigare; det ska vara bra cliffhanges och kapitlena måste sluta på rätt ställen. Det var vad jag saknade i boken, och också två saker som jag verkligen sett fram emot.
Karaktärer
Precis som de flesta andra recensioner jag läst om den här boken, så tycker jag att karaktärerna var ganska dåliga. De hade såklart sina golden moments då jag kände att man fick se lite karaktärsutveckling och djup. Men för det mesta så var de bara tomma ansikten för mig.
Benson var gnällig och alltid arg. Jag har en viss förståelse för detta med tanke på vilken situation han är i, men det blev jobbigt efter ett tag och jag började bara störa mig på honom.
Det finns väldigt många karaktärer i den här boken, men det var ingen som riktigt stod ut för mig. Jag var på väg att känna något för Curtis och även Mason, men det svalnade snabbt och de blev lika tomma som resten av karaktärerna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad exakt som fick mig att känna såhär, men det hade inte "det".
Skrivsätt
Jag tycker att Robison Wells är duktig, trots att allt jag skrivit innan kanske låter väldigt negativt. Men just skrivsättet, grammatiken, dialogerna... de var faktiskt bra. Det kan ha funnits en och annan mening som jag satt och störde mig på, men det kunde ha varit myyyycket värre! Det är lättläst och tillräckligt bra detaljerat så man förstår vad som pågår. Men ett mästerverk är det ju inte.
Sista halvan av boken räddar betyget, och jag hatar den ju inte precis. Jag tyckte om att läsa Variant och jag kommer även att läsa uppföljaren när den kommer ut. Tre poäng!
3/5 - Inte så illa pinkat
Första meningen: "This isn't one of those scare-you-straight schools, is it?"
MAIL: bookrelated@hotmail.se
LÄSER JUST NU:
- - Jag heter Pia Olofsson, kommer från Västerås och är 19 år. "Bookrelated" är min bokblogg där jag skriver om allt som har med böcker att göra. Typ 99% av det jag läser är YA (Young Adult = Amerikansk ungdomslitteratur). Men det händer, om så väldigt sällan, att jag plockar upp en svensk bok. Jag skriver bokrecensioner + pratar om böcker i videos. Och jag updaterar mycket om mitt eget skrivande. Drömmen är att bli författare, och det är en dröm jag planerar att nå. Besök gärna min hemsida www.varldenarelak.se för att läsa boken jag håller ¨på att skriva! Följ mig gärna på bloglovin. Puss och kram! :)
Follow my blog with Bloglovin
MAIL: bookrelated@hotmail.se
LÄSER JUST NU:
- - Jag heter Pia Olofsson, kommer från Västerås och är 19 år. "Bookrelated" är min bokblogg där jag skriver om allt som har med böcker att göra. Typ 99% av det jag läser är YA (Young Adult = Amerikansk ungdomslitteratur). Men det händer, om så väldigt sällan, att jag plockar upp en svensk bok. Jag skriver bokrecensioner + pratar om böcker i videos. Och jag updaterar mycket om mitt eget skrivande. Drömmen är att bli författare, och det är en dröm jag planerar att nå. Besök gärna min hemsida www.varldenarelak.se för att läsa boken jag håller ¨på att skriva! Följ mig gärna på bloglovin. Puss och kram! :)
